På en solig höstdag, när 7. klass började i Paraistenseudun koulu, jag såg en poijke, som var på min parallel klass<3 Han heter Jarno:) Jag tänkte, att vi skulle bli bara kompisar, men på en kall höstdag vågade jag fråga ut honom=) Han accepterade min frågan, fast jag har tänkt, att jag skulle få ett dåligt svar. Vi var ute och jag hade en kompis med, eftersom jag vågade inte gå ut tillsammans på den första gången. Vi gick ute i stan och pratade mycket om allt möjligt:---) Sen kom det en tid att fara hem och jag inledade honom till en bus station. På kvällen vågade jag ännu sända sms, som antydade, att jag tycker om honom, men det kom inte återklang rakt. Jag tänkte, att härifrån börjar vår sagan:D
På vintern i skolan vi tittade varandra ofta alltid på rastena, men jag vågade inte ännu berätta rakt mina kännslor för honom:P När på kväller var vi på dator, chattade vi allt möjligt och jag anade, att han skulle tycka om mig också:---D Efter julen tänkte jag, att nu måste jag berätta, att jag tycker om honom, eftersom man kan inte sträcka det till en evighet:---P Han hade en web-kamera på och jag sade rakt till honom, att jah tycker om honom. När han fick miit bud, såg jag, att först började han le och sen kanske lite bli röd i ansiktet och sen sade han det vad har jag hoppas, att han tycker om mig också. Den här kännslan var sånt var kännde jag den första gången i mitt liv, det var skönt, det var kärlek.
Genast om par dagar gick vi ut till en gång, men på den här gången varandra. Vi pratade allt om våra föregående från födelse till den här dagen. Vi anländade till en stor gran, det var köld och det kom ånga från våra mun. Jag frågade av honom, att vågar du. Han ler och läste mina tänkar, han gick en steg mot mig och kyssas mig. Efter det vi tittade varandra och det var klart kärlek i luften. Jag hade kallt och jag fick låna hans vantar, men på kvällen, när gick jag hem och jag kunde inte tvätta mina händer, eftersom jag tänkte, att dom har varit på hans vantar och jag ville inte tvätta bort hans lukten. Det här kan roa många, men om man är på kärlekens flugan så gör man nästan vad som hälst.
Under vintern vår sagan avancerade såhär och sådär, men den 26 i mars på en fredag, när klockan var närmare sex på kvällen frågade jag av honom, att om han skulle bli ihop med mig. Jag orkade inte vänta på den tiden mer, när fick jag veta svaret och jag antade, att så jag har hoppas, han svarade ja. Efter par veckor fick jag till en gåva ett halsband var hänger två hjärtor. Jag var jättelycklig. Alltid när jag saknar honom tittar jag halsbandet och tänker på allt vad roligt har vi haft och hur roligt kommer vi att ha.
Början av sommarlovet var Jarno en vecka i Grekland och den tiden kännde som evigheten, när man kunde inte ha ingen kontakt varandra, men efter den resan var det igen roligare vara med honom. Vi var på sommarlovet nästan varje dag tillsammans och gjorde allt möjligt. Vi var hos honom och hos mig, vi simmade, vi besökte också par gånger i Åbo och shoppa och på hösten var vi på bio.
När kom det hösten och skolan började har vi varit i skolan tillsammans varje rasten, eftersom vi är inte på samma klass vad är tråkigt. Det kan vara, att det är bra, att man är inte för mycket tillsammans och att det räcker tid till kompisar också. Vi är i alla fall nästan varje dag ute efter skolan en liten stund och oftast på veckoslutet.
Vi har planerat allt om vår framtiden, fast det skulle låta onödigt, för vi är ju bara nästan 15-åriga, men det är ju inte någon skillna, när man älskar.
Nu har vi varit lyckligt tillsammans nästan 11 månader vad har varit det bästa i mitt liv.
Jag älskar dig!
:P Charkku
